ROBERT GOBER: Skulptur + Teckning
 
1988 öppnade Rooseum sin verksamhet med buller och bång. I enlighet med Fredrik Roos önskemål var den andra utställningen en internationell produktion av det amerikanska curatorteamet Collins & Milazzo, vilka hade ställt samman en utställning med titeln Art at the End of the Social. Utställningen innehöll framför allt amerikansk konst från 80-talet, som till stor del hade hämtats från Fredrik Roos egen samling.

Det måste ha varit något av en chock för konstpubliken i Malmö att hamna mitt i 80-talets dynamiska konstliv i New York, utan att utställningskommissarierna försökte klargöra de sammanhang som utställningen var en del av. Responsen blev också ganska kallsinnig eller oförstående.

Trots att utställningen som helhet inte berörde mig djupare, fanns det några konstnärskap som gjorde ett outplånligt intryck på mig. Framför allt var det Robert Gobers verk som stannat kvar i minnet. Hans deltagande i utställningen bestod av två vaskar, ett par urinoarer, en barnsäng, en lekhage, men också ett tygprov med näckrosor och insekter som var målade på ett naivt, närmast troskyldigt sätt. Men det var främst en spjälsäng som etsat sig fast i mitt minne.

Nu elva år senare är hans spjälsäng tillbaka i Rooseum. Men denna gång inte i ett bedövande utställningsbrus tillsammans med andra konstnärer, utan i en utställning med endast Gobers egna arbeten. Det är första gången Gobers verk visas i en större utställning i Norden. Det är svårt att säga varför det har dröjt så lång tid, men det är i alla fall inte p g a. ett ointresse från det nordiska konstlivet. Gobers position som en av de konstnärer som betytt mest för den samtida konstens utseende är grundmurad också i Norden.
Det är omöjligt att gå förbi honom när det sena 1900-talets konsthistoria nu skrivs i slutet av decenniet.

Utställningen på Rooseum är emellertid inte en retrospektiv i gängse mening, trots att den sträcker sig över i stort sett hela Gobers konstnärskap, med många av han mest betydande verk. Utställningen omfattar teckningar från mitten av 70-talet fram till idag, måleri från samma tid till hans testamente över måleriet manifesterat i form av Slides of a Changing Painting (1982-83), där han fotografiskt har dokumenterat en målnings föränderliga utseende under en längre tid. Utställningen omfattar också centrala delar av Gobers skulpturala verksamhet, från hans genombrottsverk med vaskarna från början av 80-talet, fram till ett antal nya verk som har gjorts för denna utställning. Men presentationen omfattar också installationer, i vilka han använt ett flertal skulpturer som delar i en rumslig installation. Idén med utställningen kommer från en vilja att förstå hur Gober låter de olika medierna korsbefrukta varandra i en ständigt pågående process. Det är intressant att följa denna konstnärliga aktivitet som inte syftar till en rening av mediernas inneboende karakteristik, utan som istället eftersträvar deras integrering, där det inte finns någon rädsla för det orena.

Inte heller på det ikonografiska planet finns det en renodling. Gobers bild- och objektsvärldar har en grad av komplexitet som förbryllat dels kritikerkåren, men kanske i ännu högre grad även den stora publiken. Man har haft svårt att upprätta förbindelselänkar mellan de till synes väsensskilda konstnärliga utgångspunkterna som vasken, ett avlopp, en urinoar, en hundkorg, en tapet, en lekhage, en fåtölj och en säng. Det är i sammanlänkningen av dessa olika motiviska utgångspunkter som Gobers konstnärskap blir betydelsebärande.

Det vore fel att säga att Gober strävar efter en konstnärlig utveckling utan förbindelse till historien. Tvärtom arbetar han vidare i en konstnärlig tradition som går som en strömfåra genom hela 1900-talet, där Marcel Duchamp utgör en av anfäderna. Gobers gestaltning av en urinoar är en direkt hälsning till Duchamp, men det finns en avsevärd skillnad. Gobers skulpturer är inte "ready-mades", d v s redan existerande massproducerade föremål, där den konstnärliga akten enbart omfattar valet av just det föremålet. Gober har valt att tillverkasina föremål för hand, med spåren efter hantverket fortfarande synliga. Det är som om Gober vände tillbaka till tiden före den industriella tillverkningen, men i detta finns inte någon antydan om en nostalgitripp till ett förindustriellt tillstånd. Spåren av handen i Gobers arbeten ger istället en antydan om en vilja att skapa en personlig dimension i den konstnärliga processen.

Gobers hälsning till Duchamp syftar således inte bara till att skapa en dialog direkt med hans verk. Gobers intresse för Duchamp sker också via en rad andra konstnärliga riktningar över vilka Duchamps ande svävar. I Gobers måleri kan man finna likheter med popkonstens sätt att gestalta den amerikanska verkligheten från ett rättframt perspektiv. Men Gobers utveckling stannar inte vid popkonstens opersonlighet. I hans tidiga skulpturala verksamhet finner man också spår av minimalismens formmedvetna stramhet, men hans intresse gäller också andra konstnärliga rörelser i tiden: man kan skönja hans intresse för postminimalismens återbördande av den mänskliga dimensionen i minimalismens formintresse; Gobers konsthistoriska komplexitet går ibland över i det absurda, där det överdrivet tokiga kan minna om surrealismen eller en öververklighet man kan finna i skräckfilmer av Hitchcock. Men Gober blir aldrig som summan av sina förebilder, utan något helt eget. Han mutar in ett antal motiv som han gör till sina och skapar på detta sätt sin alldeles egna värld, utan att han för den skull hamnar inom det personligas sfär. Hans värld behåller ett stort mått av allmängiltighet.

I Gobers formvärld kretsar intresset kring de vardagliga tingen. Det är emellertid inte tingen i sig som intresserar honom. De har en fysisk närvaro, som är relaterad till den mänskliga kroppen, men man finner inga spår av kroppen. Det är snarare kroppens frånvaro, och de dolda resurser som denna frånvaro genererar, som skapar deras laddning. Föremålen tenderar att stigmatiseras och blir därmed surrogat för känslor, vilket gör dem uppfordrande. De avtvingar sina betraktare en respons. Som betraktare tvingas man återvända till sin egen erfarenhetssfär, och där ta fram minnen från barndom, ungdom, men också från vuxenvärlden. Gober har en kuslig förmåga att sätta fingret på det komplexa i människans natur med dess mångfald av oartikulerade territorier som till stor del definierar vårt förhållande till världen. Detta känslomässiga spektrum oscillerar sålunda mellan olika lägen som aldrig blir särskilt angenäma. Ibland kan man uppfatta dem som neutralt psykologiserande, men oftare psykiskt känsloladdade, på gränsen till det mardrömsartade. Det är knappast förvånande att döden utgör en central del i Gobers naturhistoriska museum över 1900-talsmänniskans känslomässiga situation. Han konstaterar helt enkelt hur det står till med oss.

Rooseum vill rikta ett stort tack till de personer som gjort denna utställning möjlig. Det gäller naturligtvis främst konstnären Robert Gober själv, som tagit en mycket aktiv del i utställningens gestaltning på Rooseum. Vi vill också rikta ett stort tack till Walker Art Center i Minneapolis, och Museidirektör Kathy Halbreich, som har organiserat utställningen och med stor välvilja sett att den hamnat på Rooseum, som utställningsturnéns enda europeiska anhalt. Rooseum vill också rikta ett stort tack till Richard Flood, Chief Curator på Walker Art Center, och Assistant Curator Douglas Fogle för deras fantastiska arbete med utställningens sammanställning. Ett stort tack även till tekniker Kirk McCall och registrator Gwen Bitz, båda på Walker Art Center. Rooseum vill också tacka Christina Nilroth på Munkedals som har försett oss med ett underbart papper till vernissagekort, affisch och folder. Vi vill också uttrycka vårt stora tack till US Information Service i Stockholm och deras Public Affairs Officer Viktor Sidabras, som har gjort tryckningen av utställningsfoldern möjlig.

Bo Nilsson
Museidirektör